Det har alltid funnits en fin tradition av längdskidåkning i Västsverige, trots att snöförutsättningarna är långt från perfekta. När jag i 10-årsåldern började med längdskidor var det i en liten klubb som inte var särskilt välkänd i skidvärlden. Merparten av ett års träningspass bestod av barmarksträning.
Idag ser situationen annorlunda ut. Med modern teknik för snötillverkning och ett stort engagemang från åkare, ledare, och hela bygden har nya klubbar och orter tagit plats på skidkartan. För bara ett decennium sedan hade det förmodligen varit en omöjlighet att arrangera en världscuptävling i Västsverige. År 2017 drog en sådan tävling 60 000 besökare.
Det här är storyn om mig, Hanna Falk – från ung skidåkare i Ulricehamn till elitåkare på högsta nivå, världen över.
Ungdomsåren
Idrott har alltid legat mig varmt om hjärtat. Friidrott, fotboll, handboll och orientering varvades om vartannat under min uppväxt och när jag blev tio år upptäckte jag längdskidåkning. Då, i det som visat sig vara början på en skidkarriär, var det en träning i veckan som gällde, och min högsta dröm var fortfarande att bli fotbollsproffs.
Tack vare mitt driv och engagemang för skidåkningen trappades intresset för fotbollen successivt ned. Som en del av ett lag kunde jag inte själv styra nivån och hur långt jag skulle gå, och snart fick skidorna ett allt större utrymme i mitt liv. Det var helt enkelt det som var roligast och jag upplevde att jag snabbare såg resultat av den tid och energi jag la ner på träning. Dessutom gillade jag känslan av att allting någonstans var upp till mig själv. Lagkänslan från bollsporterna har jag kunnat ta med mig in i skidornas klubblag och landslag. Sammanhållning och god stämning är en förutsättning för bra individuella prestationer. I efterhand är jag glad och tacksam för att jag hållit på med flera olika idrotter och att jag bestämde mig för skidåkningen relativt sent.
Tillsammans med min pappa Johan började jag åka på tävlingar. Det innebar många, långa, helger borta. Pappa reste med mig Sverige runt och hjälpte till med vallningen. Mamma höll ställningarna på hemmaplan och såg alltid till att vi hade matlådor med oss.
På tävlingarna möttes vi i regel av något helt annat än de korta och mindre kuperade skidspår som vi var vana vid uppe på Lassalyckan. Ett minne som särskilt satt sig är den första norrlandsresan när jag var 14 år. Det var mitt första ungdoms-SM, och jag och pappa tog nattåget upp till Piteå. Jag var den enda tävlande från Ulricehamns IF och med oss hade vi ett par stavar av okänt märke och ett par skidor. Jag glömmer aldrig när vi kom in på tävlingsområdet. På arenan fanns skidåkare med flera par skidor, och några hade egna vallateam. De gjorde glidtester och vi stod där och bara gapade. Jag hämtade mig snabbt och lämnade faktiskt Piteå med en silver- och en bronsmedalj.
Skidträning kräver snö, utan tvekan, men frågan är om inte kreativitet är ännu viktigare. För mig var det i alla fall en avgörande faktor under många vintrar.
Jag har aldrig kunnat ta något för givet, utan fått försöka tänka positivt utifrån de förutsättningar som fanns. När snötillgången var dålig var det bara att ta till egna lösningar. Det kunde handla om allt från att springa med stavar till att göra egna slingor i den lilla snö som fanns. Backträning fick jag ofta i slalombacken i Ulricehamn, där jag sprang eller körde upp och ner, om och om igen.
Envishet och påhittighet har varit viktiga egenskaper för min framgång. Där och då, under min uppväxt, visste jag inget annat. Men det har gjort att jag är bra på att se möjligheter och ett visst motstånd triggar mig att alltid ta ett steg längre.
Under mina ungdomsår var det fler åkare från Västsverige som ville satsa på längdskidor och tillsammans hjälptes närliggande klubbar åt för att få det att fungera med resor, boende, vallning och så vidare. Klubbarna blev som ett ”team”. Den sammanhållningen tror jag betydde mycket för oss alla och än idag finns ett gott samarbeta grannklubbarna emellan.
Vägen till eliten
När många av mina klubbkompisar i samma ålder slutade att tävla på skidor valde jag att satsa vidare. Som 15-åring flyttade jag hemifrån för att gå skidgymnasium i värmländska Torsby.
Jag var inte gammal, även om jag nog kände mig som det då. Att flytta hemifrån innebar en stor omställning, både för skidåkningen och livet i stort. Helt plötsligt var jag på något sätt ytterst ansvarig för mig själv och min träning, men jag tror det var nyttigt. När man inte hela tiden har någon att falla tillbaka på blir drivet att lyckas på något sätt ännu större, och plötsligt var det upp till mig själv hur bra jag skulle bli.
Det var på många sätt en väldigt lärorik tid. Jag var där för att lära mig nya saker och utvecklas, och det gjorde jag också. Vi var ett gäng från södra Sverige som hade lång väg att resa hem, så när de andra åkte hemåt på helgerna stannade vi oftast kvar i Torsby och tränade tillsammans.
Efter hand ökade träningsmängden. Första året hade vi 10 timmar schemalagd träning vilket sedan blev mer för varje år. I årskurs tre och fyra tränade jag cirka 700 timmar om året. Såklart skötte jag skolan, men för varje termin som gick märkte jag hur skidorna blev roligare, och tiden i skolbänken allt mindre inspirerande. Jag levde på något sätt i en bubbla där skidorna betydde allt, det var en bra förberedelse för det som skulle komma.
Under min tid som junior tog jag bland annat fem individuella JSM-guld, två stafettsilver och en femteplats individuellt på junior-VM. Jag lämnade skolan och juniortiden som en av Sveriges bästa juniorer.
Även en blivande svensk mästare i längdskidåkning kan vara i valet och kvalet om vad man ska göra när skolan är över och studenten avklarad. Efter tiden i Torsby var jag helt övertygad om att jag ville fortsätta att satsa på skidorna, men mycket var oklart. Jag anmälde mig till en ekonomikurs, mycket för att jag vid den tiden inte riktigt greppade att jag kunde ha skidåkningen som ett jobb på heltid. Jag minns att jag fick hem en tjock bok som jag öppnade några gånger och sedan slängde i papperskorgen.
Så kom jag med i seniorernas utvecklingslandslag, och lade fortsatta studier och andra jobbtankar på hyllan. Jag bodde kvar i Torsby och fokuserade hela sommaren och hösten på att träna för att göra en bra första seniorsäsong. I utvecklingslandslaget träffade jag Niclas Grön, som vid den tiden var tränare för laget.
Niclas hade många bra idéer och det kändes som att vi tänkte lika i många situationer. Jag hade ingen egen tränare då så jag frågade lite försynt om han kunde tänka sig att hjälpa mig. Det ville han. Han har i efterhand berättat att han redan då såg stor potential i mig, så vi började att jobba tillsammans. Niclas är än idag min tränare, och en viktig del i min elitsatsning.
Tiden efter studenten blev en viktig tid för mig. Jag tränade hårt och ägnade mig till hundra procent åt skidorna. Med Niclas hjälp satte jag upp en träningsplan och tog ett av de mest utvecklande stegen i min karriär. När vintern kom och tävlingssäsongen med den var självförtroendet och ambitionen på topp.
Första seniortävlingen gjorde jag i Bruksvallarna. Jag tog mig igenom både kvalet och heaten och stod på startlinjen i sprintfinalen, tillsammans med många av mina största idoler. Därefter gick allting snabbt.
Direkt efter Bruksvallarna blev jag uttagen till världscuptävling i Finland. Det kändes jättestort, men resultatmässigt vågade jag inte hoppas för mycket. Bara att få åka en världscuptävling var något helt nytt. Jag försökte hänga med i vad de andra gjorde, och innan start var jag ute och joggade med Charlotte Kalla. Det var stort för mig. Och jogga skulle man tydligen göra innan en världscuptävling.
Den första världscuptävlingen slutade men en sjundeplats, och med det var jag bästa svenska i sprinten. Världscupdebuten öppnade upp för nya möjligheter, och redan helgen efter väntade nästa tävling i Düsseldorf. Vad jag då inte visste, var att just denna tävling skulle komma att förändra hela mitt liv.
På en kort och flack bana, som gjord för min explosivitet, vann jag min första världscuptävling. Bilden när jag hoppar högst upp på prispallen i Düsseldorf var under många år bilden av sprintstjärnan Hanna Falk. Jag svävade på moln och levde min dröm.
Elitkarriären
Efter segern i Düsseldorf i december 2009 gick allt snabbt. Kanske lite för snabbt med facit i hand. Jag vann ytterligare en sprinttävling i världscupen efter nyår, i Otepää i Estland, och då blev det högt tryck. Helt plötsligt var jag ett av de stora svenska OS-hoppen.
Många idrottsstjärnor som slår igenom snabbt beskriver hur överraskade de blir av det yttre trycket inför första stora mästerskapet. Jag hade nog en bild att jag skulle behärska den biten men efter Otepää blev det helt galet. Alla ville prata, göra intervjuer och jag blev helt nedringd. Jag var så uppe i varv att jag inte kunde sova ordentligt på nätterna. Som ett brev på posten kom vinterns första sjukdom innan avresan till Vancouver och OS.
Jag hade varit i en bubbla och nu sprack den. Formen var borta och när jag dessutom fick ont i en ljumske på träning dagarna före OS fanns det inte mycket att ge. Det var en stor besvikelse då men jag kan i dag se att det också var en lärdom för framtiden.
Säsongen 2010-2011 var inte riktigt lika vass som genombrottssäsongen men ändå bra. Jag var på pallen i en världscupsprint i Liberec (tvåa) och slutade elva på VM i Oslo. Dessutom vann jag mitt första SM-guld som senior.
Med en fast plats i A-truppen var jag inför säsongen 2011-2012 beslutsam. Jag skulle träna mer än någonsin tidigare. Det gick bra till en början men i Val Senales, på uppladdningslägret, började jag känna mig sjuk. Det skulle visa sig att jag också var sjuk. Jag försökte tävla och träna, trots att kroppen strejkade och huvudet ibland sa nej. Det gick fram till SM i Östersund i januari. Ett år efter andraplatsen i Liberec blev jag 37:a i SM-kvalet. Det var bara att packa ihop, både SM-väskan och hela säsongen.
Det visade sig framåt våren att jag haft en TWAR-infektion. Det är en diffus sjukdomsbild och fortfarande idag är det inte helt klart när och om jag hade bakterien i kroppen – men allt pekar på det. Från SM-tävlingen i januari blev det ett halvår med nästan ingen träning alls. En del dagar var det jobbigt att bara promenera.
Som tur var skulle det vända. Förbundet trodde på mig och jag hade kvar min plats i A-landslaget. Det var både bra och dåligt. Jag ville för mycket och sällskapet sporrade mig. Ibland blev det för tufft och jag åkte på några bakslag. Det gick dock åt rätt håll igen.
Säsongerna 2012-2013 och 2013-2014 var ganska lika varandra. Inför VM i Val di Fiemme 2013 körde jag världscuptävlingar och gjorde det okej. Det räckte inte till en VM-plats. OS-säsongen inför Sotji var jag bättre men tyvärr kom formen lite för sent. Jag vann SM-sprinten i Umeå men då var truppen redan uttagen. Det var en besvikelse.
En styrka som jag har är att jag är ganska bra på att vända en besvikelse till något positivt. När jag lagt OS-missen bakom mig ”grottade” jag ned mig och tränade riktigt bra. Inför 2014-2015 återupptog jag samarbetet med min tränare Niclas Grön som jag haft vid genombrottet. Niclas hade varit ett par år som sprinttränare i Finland men hade nu lämnat det uppdraget. Vi lade upp en plan inför stundande hemma-VM i Falun och det var den här säsongen som jag var tillbaka på allvar igen.
Den största skillnaden nu var att jag kunde vara med och konkurrera även på tyngre banor, som på VM i min hemstad Falun. Det var surt att bli diskad i ett VM på hemmaplan men det är bara att konstatera att jag inte haft med medaljerna att göra den dagen.
Säsongen 2015-2016 tog jag mina första världscuppoäng i distanslopp. Överlag försökte jag tävla mycket för att bli hårdare och mer uthållig. Jag kände nu att jag ville ta ett grepp om distansåkningen och att det även skulle gynna min sprintskidåkning. Den tanken hängde med till grundträningen efter den här säsongen.
Ändringen i träningen betydde framför allt mer uthållighet och långa intervaller. Samtidigt minskade jag på styrketräningen. Det gjorde att jag totalt sett kunde träna mer mängd än någonsin.
Vintern som kom, 2016-2017, var min bästa hittills. Jag var fem gånger trea i världscupen i sprint. Under hela säsongen, från början till slut, var jag stark men tyvärr fick jag inte till den där fullträffen. Vid VM i Lahtis blev jag fyra i sprinten. Det loppet var ganska rättvisande för hela säsongen. Timmarna före finalen snöade det kraftigt och det blev vad vi kallar ”bottenlöst” före. Det är inget som jag gillar och fjärdeplatsen var mitt max den dagen under de förutsättningarna.
Den här vintern fick jag också uppleva något som jag aldrig kunnat drömma om. Det öronbedövande jublet från en kokande skidstadion i Ulricehamn är ett minne som jag kommer att bära med mig resten av livet. Den januaridagen var inte stor bara för mig, utan även för längdskidsporten i södra Sverige. Vi hade åter visat vad vi kan – publiken som hela världen talade om och jag själv som blev åtta i distansloppet över 10 kilometer.
OS-säsongen 2017-2018 var det åter dags att kliva överst på världscuppallen igen. I Dresden kom den första segern, och under VC-avslutningen i Falun den andra. Efter en lite knackig start på säsongen peakade jag fram mot OS i Pyeongchang. Formtoppen fanns där men det var fler tjejer som prickat rätt, Stina Nilsson, Falla och två ryskor. Jag blev femma i sprintfinalen efter en väldigt tuff tävlingsdag på en hård bana. För andra året i rad lämnade jag ett mästerskapslopp i sprint med känslan att jag hade fått ut mitt max. Något som tyvärr inte riktigt räckt till medalj. Jag ville ha ut mer av OS men det som jag själv kunde påverka hade jag gjort så bra som det gick.
