Hannas story

Vägen till världstoppen

Det har alltid funnits en fin tradition av skidåkning i Västsverige, trots att snöförutsättningarna är långt från perfekta. När jag i 10-årsåldern började med längdskidor var det i en liten klubb, som likt många andra västsvenska klubbar då, inte var särskilt välkänd i skidvärlden, och en överlägsen merpart av årets träningspass bestod av barmarksträning.

Men idag ser situationen annorlunda ut. Med moderna tekniker för snötillverkning och ett stort engagemang från åkare, ledare, och ibland hela bygder har nya klubbar och orter tagit plats på skidkartan. För bara ett decennium sedan hade det förmodligen varit en omöjlighet att arrangera en världscuptävling i Västsverige. År 2017 drog en sådan tävling 60 000 besökare.

Det här är storyn om mig, Hanna Falk – från ung skidåkare i det då ganska okända Ulricehamn, till elitåkare på högsta nivå. Också om hur klubben och orten jag representerar gjort en liknande resa. I bilder, filmer och historier kommer jag berätta om min väg till världstoppen i längdskidor och om hur driv, engagemang och vilja tog mig dit från en liten klubb i det relativt snöfattiga Västsverige.

Hanna tävlar

Där allt började

Idrott har alltid legat mig varmt om hjärtat. Friidrott, fotboll, handboll och orientering varvades om vartannat under min uppväxten och när jag blev 10 år upptäckte jag längdskidåkning. Då, i det som visat sig vara början på en skidkarriär, var det en träning i veckan som gällde, och min högsta dröm var fortfarande att bli fotbollsproffs.

På grund av mitt driv och engagemang för skidåkningen trappades dock intresset för fotbollen successivt ned. Som en del av ett lag kunde jag inte själv styra nivån och hur långt jag skulle gå, och snart fick skidorna ett allt större utrymme i mitt liv. Det var helt enkelt det som var roligast, och jag upplevde att jag snabbare såg resultat av den tid och energi jag la ner på träningen. Dessutom gillade jag känslan av att allting någonstans var upp till mig själv. Jag har dock tagit med mig lagkänslan från bollsporterna in i skidornas klubblag och landslag, eftersom sammanhållning och god stämning är en förutsättning för en bra enskilda prestationer. I efterhand är jag glad och tacksam för att jag hållit på med flera olika idrotter och att jag bestämde mig för skidåkningen relativt sent.

Tillsammans med min pappa Johan började jag åka iväg på tävlingar. De flesta tävlingarna gick norrut, vilket innebar många, långa helger borta. Pappa reste med mig i princip Sverige runt och hjälpte till med vallningen. Mamma höll ställningarna på hemmaplan och såg alltid till att vi hade matlådor med oss på resorna.

På tävlingarna möttes vi i regel av något helt annat än de korta och mindre kuperade skidspår som vi var vana vid uppe på Lassalyckan. Ett minne som särskilt satt sig är den första norrlandsresan när jag var 14 år. Det var mitt första ungdoms-SM, och jag och pappa tog nattåget upp till Piteå. Jag var den enda tävlande från Ulricehamns IF, och med oss hade vi ett par stavar av okänt märke och ett par skidor. Jag glömmer aldrig när vi kom in på tävlingsområdet. På arenan fanns skidåkare med flera par skidor, och några hade egna vallateam. De gjorde glidtester och vi stod där och bara gapade.

Jag hämtade mig dock snabbt och lämnade faktiskt Piteå med en silver- och en bronsmedalj. Då var Ulricehamn och min klubb Ulricehamns IF fortfarande ganska okända i skidsammanhang. Jag kommer ihåg hur många lyfte på ögonbrynen och frågade hur vi kunde åka skidor så bra nere i södra Sverige. Inte många visste vart Ulricehamn låg och det visade sig bara vara början för mig och Ulricehamn!

 

”Allt går med lite påhittighet och jävlar anamma”

Hanna tävlar på Lassalyckan

Hur mycket kan man egentligen göra med en snöhög och en slalombacke?

Det är enkelt att tro att skidträning kräver mängder av snö, men frågan är om inte kreativitet är ännu viktigare. För mig var det i alla fall en avgörande faktor under flera vintrar.

Jag har aldrig kunnat ta något för givet, utan fått försöka tänka positivt utifrån de förutsättningar som fanns. När snötillgången var dålig var det bara att ta till egna lösningar. Det kunde handla om allt från att springa med stavar till att göra egna slingor i den lilla snö som fanns. Backträning fick jag ofta i slalombacken i Ulricehamn, där jag sprang eller körde upp och ner, om och om igen.

Envishet och påhittighet har varit viktiga egenskaper för min framgång. Där och då, under min uppväxt, visste jag inget annat. Men det har gjort att jag är bra på att se möjligheter och triggar mig att alltid ta ett steg längre. Jag tror de västsvenska förutsättningarna som fanns där i början av min karriär också gör att jag uppskattar saker lite extra, som välpreparerade skidspår, och det stöd jag alltid fått och får från min familj. Jag vet inte hur många fredagar pappa fick ta ledigt från jobbet för att kunna följa med mig upp på skidtävlingar i Boden, Älvsbyn, Åsarna och andra kända skidorter – han har verkligen funnits där i vått och torrt och stöttat, skjutsat och vallat.

Under mina ungdomsår var det fler åkare från Västsverige som ville satsa på längdskidor och tillsammans hjälptes närliggande klubbar åt för att få det att fungera med resor, boende, vallning och så vidare. Klubbarna blev som ett ”team”. Den sammanhållningen tror jag betydde mycket för oss alla och än idag finns ett gott sammarbeta grannklubbarna emellan. .

 

Vägen till elitnivå

När många av mina klubbkompisar i samma ålder la av med skidåkningen valde jag att satsa vidare, och flyttade som 15-åring hemifrån för att gå skidgymnasium i värmländska Torsby.

Jag var inte gammal, även om jag nog kände mig som det då. Att flytta hemifrån innebar en stor omställning, både för skidåkningen och livet i stort. Helt plötsligt var jag på något sätt ytterst ansvarig för mig själv och min träning, men jag tror det var nyttigt. När man inte hela tiden har någon att falla tillbaka på blir drivet att lyckas på något sätt ännu större, och plötsligt var det upp till en själv hur långt man skulle gå och hur bra man skulle bli.

Förutsättningarna för träningen förändrades också med flytten. Vi hade möjlighet att träna på skoltid. Halva dagen var vi i skolan, halva dagen tränade vi. Därtill kunde man träna så lite eller mycket man vill. För min del gällde det senare. Jag var väldigt ambitiös redan då och tränade mycket utanför skoltid under hela gymnasietiden.

Det var på många sätt en väldigt lärorik tid. Jag var där för att  lära mig nya saker och verkligen utvecklas, och det gjorde jag också. Vi var ett gäng från södra Sverige som hade lång väg att resa hem, så när de andra åkte hemåt på helgerna stannade vi oftast kvar i Torsby och tränade tillsammans.

Efter hand ökade träningsmängden. Första året hade vi 10 timmar schemalagd träning vilket sedan blev mer för varje år. I årskurs tre och fyra tränade jag cirka 700 timmar om året. Såklart skötte jag skolan, men för varje termin som gick märkte jag hur skidorna blev roligare, och tiden i skolbänken allt mindre inspirerande. Jag levde på något sätt i en bubbla där skidorna betydde allt, det var en bra förberedelse för det som skulle komma.

När man inte hela tiden har någon att falla tillbaka på blir drivet att lyckas på något sätt ännu större.

Under gymnasietiden åkte jag och klasskompisarna på tävlingar land och rike runt. Jag tävlade för Ulricehamns IF och pappa var alltid med och vallade. Under min tid som junior tog jag bland annat fem stycken individuella JSM-guld, två stafettsilver och en femteplats individuellt på junior-VM, och lämnade juniortiden som en av Sveriges bästa juniorer. Men det var först efter studenten, när jag tog steget över till senior som resten av världen skulle få möta mig på riktigt.

Hanna i Bruksvallarna

Skidorna framför allt

Även en blivande svensk mästare i längdskidåkning kan vara i valet och kvalet om vad man ska göra när skolan är över och studenten avklarad. Efter tiden i Torsby var jag helt övertygad om att jag ville fortsätta att satsa på skidorna, men mycket var oklar precis som för många andra i den åldern. Jag anmälde mig till en ekonomikurs, mycket för att jag vid den tiden inte riktigt greppade att jag kunde ha skidåkningen som ett jobb på heltid. Jag minns att jag fick hem en tjock bok som jag öppnade några gånger och sedan slängde i papperskorgen.

Så kom jag med i seniorernas utvecklingslandslag, och la fortsatta studier och andra jobbtankar på hyllan. Jag bodde kvar i Torsby och fokuserade hela sommaren och hösten på att träna för att göra en bra första seniorsäsong. I utvecklingslandslaget träffade jag Niclas Grön, som vid den tiden var tränare för laget.

Niclas hade många bra idéer och det kändes som att vi tänkte lika i många situationer. Jag hade ingen egen tränare då så jag frågade lite försynt om han kunde tänka sig att hjälpa mig, och det ville han. Han har i efterhand berättat att han redan då såg stor potential i mig, så vi körde igång att jobba tillsammans. Niclas är än idag min tränare, och en viktig del i min elitsatsning.

Tiden efter studenten blev en viktig tid för mig. Jag tränade hårt och ägnade mig till hundra procent åt skidorna. Med Niclas hjälp satte jag upp en träningsplan och tog ett av de mest utvecklande stegen i min karriär. När vintern kom och tävlingssäsongen med den var självförtroendet och ambitionen på topp.

Första seniortävlingen gjorde jag i Bruksvallarna, och snart hade jag tagit mig igenom kvalrundorna och stod på startlinjen i sprintfinalen, tillsammans med många av mina största idoler. Därefter gick allting snabbt.

Efter Bruksvallarna blev jag uttagen till världscuptävling i Finland. Det kändes jättestort, men resultatmässigt vågade jag inte hoppas för mycket, utan att bara få åka en världscuptävling var ju något helt nytt. Jag försökte hänga på vad de andra gjorde, och innan start var jag ute och joggade med Charlotte Kalla. Det var stort för mig. Och jogga skulle man tydligen göra innan en världscuptävling.

Den första världscuptävlingen slutade men en sjundeplats, och med det var jag bästa svenska i sprinten. Världscupdebuten öppnade upp för nya möjligheter, och redan helgen efter väntade nästa tävling i Düsseldorf. Vad jag då inte visste, var att just denna tävling skulle komma att förändra hela mitt liv.

Fortsättning följer